Det är så här jag växte upp, intill öppna odlade fält i västra Sörmland. En liten badsjö låg på en dryg kilometers avstånd och grusvägarna som sträckte sig ut genom landskapet kändes som ”våra”. Jag och mina syskon gjorde stort anspråk på närområdet, trots att våra föräldrar inte ägde någonting utan bara hyrde i alla år.
Som barn trodde jag på fullaste allvar att jag aldrig skulle kunna bo i en lägenhet. En liten låda i en större låda men ingen möjlighet att blicka ut över ett öppet landskap. Sedan blev jag äldre och världen växte och staden och människorna som levde där lockade mer än allt annat. Jag hade svårt att acklimatisera mig till själva lägenhetslivet dock och kände mig ofta instängd. Särskilt på helgmorgnar. Så kan jag fortfarande känna även om jag är väl förankrad, och trivs, i vår bostadsrätt. Men de öppna fälten och den frihetskänsla jag förknippar med dem kommer jag att bärs med mig för alltid. När jag återvänder på somrarna och springer på grusvägarna igen, drabbas jag ibland av en sådan där lyckokänsla som drar igenom kroppen som en ilning. En känsla av frihet, framtid och att allt ligger framför en.